Vänner och hasardspel

I början av min ”spelkarriär” spelade jag enbart
med mina vänner och enbart poker. Vi spelade cirka 200 dagar om
året i tre års tid. Vi omsatte under denna tid en stor summa
pengar, trots att vi enbart spelade om småsummor. Många
bäckar små. Vi spelade som sagt alltid poker, alla möjliga
varianter.

Trots att gänget var nära vänner, var konflikterna oundvikliga.
Bokstavligen varje gång blev det bråk, då en sur förlorare
vägrade betala, kastade markerna på golvet, skrek och bar
sig åt. Dock var det endast två personer som förstörde
för oss andra. Ständigt fick man ta emot hårda ord då
man vann en större pott och blev vid vissa tillfällen t.o.m.
mordhotad. Trots detta lovade de båda ständigt att bättra
sig då de kom krypandes på sina bara knän. Optimistisk
som jag var lät jag mig luras. Spelkvällarna började,
som alltid, lugnt för att sedan övergå i ofrånkomlig
mardrömslik rutin.

Jag tog till slut mitt förnuft till fånga och tackade nej
när de ringde. Envisa som de var fortsatte de att ringa, för
att sedan inse att jag var envisare. Vi hade inte träffats på
ett halvår, då de till min stora förvåning ringde
mig. ”Ska du vara med och spela?” frågade de. Jag
märkte hur de smörade för mig då de med en inställsam
röst pratade om allt mellan himmel och jord, vilket de sällan
gjorde annars.

Tiden läker alla sår. Det var trots allt ett halvår
sedan. De borde ha bättrat sig. Dock satt de gamla såren
djupt. Så många gånger de svikit. Så många
gånger de fuskat. Efter en stunds övervägande lät
jag mig övertalas och bestämde mig för att ge dem en
sista chans. Jag begav mig direkt till en av vännernas hus, där
vi normalt brukade spela.

När jag kom dit väntade de två vännerna som alltid
förstörde nöjet. ”De andra kommer senare”
sa de. Vi hade kommit överens om att spela blackjack. ”Du
kommer att skinna oss på nolltid” var deras upprepande kommentar.
”Vi är jättedåliga på blackjack. Vi kan
inga tekniker eller strategier” sa de. Jag trodde på deras
ord, då vi förut endast spelat blackjack vid ett fåtal
tillfällen.

Jag började som bank. Samtidigt som jag delade räknade jag
kort. De båda spelade nästan felfri basstrategispelspel.
Vid enstaka tillfällen gjorde de häpnadsväckande drag
som att dubbla på 14 mot min femma. Konstigt nog gick deras drag
hem alla gånger. Jag märkte att de båda behärskade
korträkning och basstrategitabellerna då de ”av en
slump” alltid lyckades öka insatserna avsevärt i fördelaktiga
situationer. Jag visste att det var lönlöst att säga
till dem vad jag visste, att de räknade kort och inte var så
dåliga spelare som de påstod. I stället förblev
jag tyst och insåg att jag inte kunde slå dem och lämnade
blängande över kortleken med en kritisk gest.

En av dem tog kortleken och började blanda. Jag räknade kort
och spelade med en spridning på 1-10. Till en början gick
allt smärtfritt. När de andra kom fortsatte vi att spela.
Räkningen steg för första gången rejält och
var nu extremt hög. Jag satsade så mycket jag kunde. Alla
spelare fick halvbra händer och banken fick en femma till uppkort.
Jag drog en lättnandes suck och var säker på att min
19 var en säker vinnare. Alla spelare hade spelat sina händer.
Nu var det bankens tur. Räkningen var nu högre än förut
och ca tio kort återstod. Denne vände upp en tia och hade
15. Jag jublade inombords. Nästa kort blev ett ess. Oddsen ökade.
Gissa vad nästa kort blev om inte en femma. Han yppade ett nervöst
skratt och låtsades se förvånad ut.

Självklart inträffar situationer som dessa. Vad jag reagerade
på var att samma sak inträffade några minuter senare.
Räkningen blev skyhög. Denna gång sneglade jag diskret
på honom och släppte honom inte med blicken. Under tiden
som de andra spelarna fattade beslut om sina händer tog han ner
kortleken under bordskanten och tittade förstulet ner. Jag kunde
med blotta ögat inte se vad han gjorde, men när det var hans
tur att spela hände det igen. Han hade 16 och drog ännu en
gång en femma.

Att protestera vore lönlöst. Heder har de aldrig hört
talas om. De skulle hellre dö än erkänna. Besviket bad
jag att få växla in mina marker och begav mig hem illamående.
Det var ingen sensation att de fuskade. Det hade gjort ständigt
under de tre åren. Men att inte kunna lita på gamla vänner
var tragiskt.

När vänner är ute efter att länsa din plånbok
och inte skyr några medel, bör du ta dig en tankeställare.
Det har jag gjort. Jag är fast besluten om att aldrig någonsin
satsa ens en krona mot dessa bedragare, inte heller umgås med
dem. Jag har aldrig litat på dem och kände mig skyldig p.g.a.
alla misstankar, men de har nu bevisat vad de går för.

Lärdomen av detta är att man bör undvika att spela om
pengar med vänner, såvida man inte är väldigt disciplinerad.
Tro mig, pengar kan krossa vänskap.

/Robert V. Lux