Om risken att spela hasardspel med vänner

Om att spela hasardspel med vännerI början av min ”spelkarriär” spelade jag enbart med mina vänner och enbart poker. Vi spelade cirka 200 dagar om året i tre års tid. Vi omsatte under denna tid en stor summa pengar, trots att vi enbart spelade om småsummor. Många bäckar små. Vi spelade som sagt alltid poker, alla möjliga varianter.

Trots att gänget var nära vänner, var konflikterna oundvikliga. Bokstavligen varje gång blev det bråk, då en sur förlorare vägrade betala, kastade markerna på golvet, skrek och bar sig åt. Dock var det endast två personer som förstörde för oss andra. Ständigt fick man ta emot hårda ord då man vann en större pott och blev vid vissa tillfällen t.o.m. mordhotad. Trots detta lovade de båda ständigt att bättra sig då de kom krypandes på sina bara knän. Optimistisk som jag var lät jag mig luras. Spelkvällarna började, som alltid, lugnt för att sedan övergå i ofrånkomlig mardrömslik rutin.

Jag tog till slut mitt förnuft till fånga och tackade nej när de ringde. Envisa som de var fortsatte de att ringa, för att sedan inse att jag var envisare. Vi hade inte träffats på ett halvår, då de till min stora förvåning ringde mig. ”Ska du vara med och spela?” frågade de. Jag märkte hur de smörade för mig då de med en inställsam röst pratade om allt mellan himmel och jord, vilket de sällan gjorde annars.

Tiden läker alla sår. Det var trots allt ett halvår sedan. De borde ha bättrat sig. Dock satt de gamla såren djupt. Så många gånger de svikit. Så många gånger de fuskat. Efter en stunds övervägande lät jag mig övertalas och bestämde mig för att ge dem en sista chans. Jag begav mig direkt till en av vännernas hus, där vi normalt brukade spela.

När jag kom dit väntade de två vännerna som alltid förstörde nöjet. ”De andra kommer senare” sa de. Vi hade kommit överens om att spela blackjack. ”Du kommer att skinna oss på nolltid” var deras upprepande kommentar. ”Vi är jättedåliga på blackjack. Vi kan inga tekniker eller strategier” sa de. Jag trodde på deras ord, då vi förut endast spelat blackjack vid ett fåtal tillfällen.

Jag började som bank. Samtidigt som jag delade räknade jag kort. De båda spelade nästan felfri basstrategispelspel. Vid enstaka tillfällen gjorde de häpnadsväckande drag som att dubbla på 14 mot min femma. Konstigt nog gick deras drag hem alla gånger. Jag märkte att de båda behärskade korträkning och basstrategitabellerna då de ”av en slump” alltid lyckades öka insatserna avsevärt i fördelaktiga situationer. Jag visste att det var lönlöst att säga till dem vad jag visste, att de räknade kort och inte var så dåliga spelare som de påstod. I stället förblev jag tyst och insåg att jag inte kunde slå dem och lämnade blängande över kortleken med en kritisk gest.

En av dem tog kortleken och började blanda. Jag räknade kort och spelade med en spridning på 1-10. Till en början gick allt smärtfritt. När de andra kom fortsatte vi att spela. Räkningen steg för första gången rejält och var nu extremt hög. Jag satsade så mycket jag kunde. Alla spelare fick halvbra händer och banken fick en femma till uppkort. Jag drog en lättnandes suck och var säker på att min 19 var en säker vinnare. Alla spelare hade spelat sina händer. Nu var det bankens tur. Räkningen var nu högre än förut och ca tio kort återstod. Denne vände upp en tia och hade 15. Jag jublade inombords. Nästa kort blev ett ess. Oddsen ökade. Gissa vad nästa kort blev om inte en femma. Han yppade ett nervöst skratt och låtsades se förvånad ut.

Självklart inträffar situationer som dessa. Vad jag reagerade på var att samma sak inträffade några minuter senare. Räkningen blev skyhög. Denna gång sneglade jag diskret på honom och släppte honom inte med blicken. Under tiden som de andra spelarna fattade beslut om sina händer tog han ner kortleken under bordskanten och tittade förstulet ner. Jag kunde med blotta ögat inte se vad han gjorde, men när det var hans tur att spela hände det igen. Han hade 16 och drog ännu en gång en femma.

Att protestera vore lönlöst. Heder har de aldrig hört talas om. De skulle hellre dö än erkänna. Besviket bad jag att få växla in mina marker och begav mig hem illamående. Det var ingen sensation att de fuskade. Det hade gjort ständigt under de tre åren. Men att inte kunna lita på gamla vänner var tragiskt.

När vänner är ute efter att länsa din plånbok och inte skyr några medel, bör du ta dig en tankeställare. Det har jag gjort. Jag är fast besluten om att aldrig någonsin satsa ens en krona mot dessa bedragare, inte heller umgås med dem. Jag har aldrig litat på dem och kände mig skyldig p.g.a. alla misstankar, men de har nu bevisat vad de går för.

Lärdomen av detta är att man bör undvika att spela om pengar med vänner, såvida man inte är väldigt disciplinerad. Tro mig, pengar kan krossa vänskap.

/Robert V. Lux