Hur spelberoendet startade
Jag minns hur jag halkade in på nätpoker, men först ett ord om min bakgrund. Jag har tidigare haft problem med roulette och blackjack, främst på fyllan på krogen. Detta har jag sedan en längre tid haft under kontroll, slutat spela dessa spel på casinot, spelar sällan mer än för några hundra ute på krogen. Hur som helst så satt fick jag en CD från Ladbrokes med något erbjudande om att spela poker.
Jag stoppar in CDn och testar. Ooops. Big mistake. Bland det första som händer är att jag hittar till ett 7 Card Stud-bord, typ 3-6 eller liknande. Jag har naturligtvis ingen aning om vad det är för spel och hur man spelar (det enda spelet jag i alla fall kunde reglerna till vid detta tillfälle var Texas). Första handen jag spelar så maxar jag på varje gata och mirakulöst nog drar jag in en färg eller stege på sista kortet och vinner en jättepott på typ 200-300 dollar. Kicken som jag kände var obeskrivlig.
Så känns det
Jag vet inte hur det är med folk som inte har beroendepersonlighet (vilket jag starkt misstänker att jag har), men hur som helst så känns det ungefär så här:
Hjärtat bankar som besatt. Korten vänds upp, och potten skjuts till mig. En konstig eufori sänker sig över mig. Glädjehormonerna får fnatt, men samtidigt känner jag ett besynnerligt lugn, en känsla av samhörighet med hela världen. Jag lever här, nu, och jag är Gud. Denna känsla försvinner dock snabbt, liksom pengarna. Av det jag vann hade jag inget kvar. Vad gör då en hasardspelare? Trycker in mer pengar och jagar kicken.
Tid och stora summor spelades bort
Hur som helst, två-tre dagar gick och lönen var blott ett minne. Hur mycket jag exakt spelade bort de första 2-3 månaderna jag spelade vet jag inte, men det var inga småsummor. Som tur var så lånade jag inte pengar till spel (fick dock låna till att täcka mina levnadskostnader), jag begick inte brott för att få spela. Hittade till pokerforum.nu och började läsa om spelet, förstå spelet, lära mig spelet.
Däri låg också näst misstag jag begick – att lära mig spelet. Innan började jag förstå att jag inte kunde vinna, men när man kommer till insikten att man faktiskt kan vinna på poker, samt när resultaten går ens väg, ja, då är man inne på farlig mark. Jag spenderade timmar och dagar framför pokerklienten, som tur var är jag så pass smart att mina studieresultat inte blev lidande av otaliga pokersessioner. Ofta vann jag, kicken började så smått försvinna, förutom vid enstaka tillfällen då jag spelade på höga bord, eller då jag var berusad. Dessa gånger förlorade jag oftast mycket av det jag vunnit ihop.
Livespel lockade
Jag upptäckte även livepoker. Första kvällen (då Klubben öppnade) gjorde jag av med säkert fem lax. Att spela kinapoker för första gången i livet mot syrrorna är ej att rekommendera! Hur som helst, jag var fast. Att spela live är ju så ojämförbart mycket roligare. Att sitta och snacka skit, fösa marker fram och tillbaka, bluffa, syna, höja, allt blir till en sorts fantastisk symbios. Att man sedan vid livespel ofta kan torska större summor än online, att man fastnar i spelet och gör vad som helst för att stanna kvar, hur full man än är, hur dåligt man än spelar, ja, det är ju ett recept för katastrof.
Varför spela trots förlusterna?
De senaste månaderna har jag haft flera enorma (för mig) förlustsessioner live. Den senaste var nu i lördags, då jag backade nästan 3000. Hur som helst, nog om hur mycket jag förlorar. Vad är då orsakerna till att jag spelar, förlorar och fortsätter spela?
Den främsta orsaken till att jag förlorar stavas alkohol (och med tanke på att jag krökar varje helg, även om jag spelar, så är det en stor orsak). Den andra orsaken stavas spelberoende. Jag är av den åsikten att hur bra man än spelar så kommer en speltorsk aldrig att i längden vara en vinnande spelare. Länge var jag av åsikten att bara jag skulle ha en tillräcklig bankroll så skulle jag aldrig förlora i längden.
Detta stämmer säkert för de flesta, men för mig så är det rent skitsnack. Vad skulle hända? Jo, jag skulle så klart tröttna på att spela på nivån jag klara av, trots allt, vad är det för kul att spela om 50 dollar när man har 1000 på kontot? Varför inte testa 0.5-1? Varför inte spela den där turneringen med 100 dollar i inköp? Förr eller senare så kommer tilten att slå till. Om vanliga spelare, utan missbrukarläggning, tiltar ur, ja, då tiltar sådana som jag antagligen tre gånger så ofta, samt tiltar bort tre gånger så mycket. När jag läser på forumet om folk som beklagar sig över att de tiltat så kan jag inte låta bli att skratta. Folk som säger att de först vann 300, sen tiltade bort 100. Vad är det för tilt? När jag tiltade så tiltade jag bort det jag vann, det jag hade på kontot, det jag hade på banken, det jag fick genom lån. Det är vad jag kallar för en äkta tilt.
Varför spelar jag då? Antagligen så beror det på underliggande psykiska problem. Vid spelbordet så känner man ett sorts lugn, man är i harmoni. När jag spelar mitt A-game (eller tiltar) så känner jag något sorts samhörighet, en inre sinnesfrid. Konstigt nog uppstår den inte när jag inte spelar mitt A-game eller tiltar, förutom när jag spelar live – det är alltid kul. När jag väl slår mig ner vid ett bord kan jag nästan inte sluta.
Att slita mig från spelet kräver enorm självdisciplin, enorm motivation. Varför sluta om jag kan fortsätta? Varför bry sig om konsekvenserna? Jag spelar ju, jag mår bra, oj – back 2000? Äsch, jag mår ju bra, jag spelar. Ge mig mer. Jag vill spela, jag måste spela, jag mår bra när jag spelar, slutar jag så får jag ångest över att jag torskar, jag måste vinna tillbaka, jag vill fortsätta, ge mig pengar. Vaddå deposit not accepted? Va? Inga pengar på banken? Skit samma, någon som kan låna ut? Bra. Back in action.
Ungefär så går tankegångarna. Jag vill spela blir till ett jag måste spela. Att hitta en inre ro, att ha kul, att skita i allt annat. Jag och Spelet. Det är ett ädelt mål.
Att inse problemet
Vad händer sedan då? Det som går upp måste komma ner. Till slut vaknar man upp ur speldimmorna, märker att man har några hundra att leva på resten av månaden och halva lönen i skuld till nästa månad. Detta har hänt ett par gånger, men det är först nu som jag vågat erkänna för mig själv hur det egentligen ligger till. Jag ÄR beroende, om jag börjar så kan jag inte sluta. Att vakna upp på måndag morgon, med vaga minnen av helgens fyllespel, får bli min väckarklocka, en mycket obehagligare sådan än den som ringde i mitt öra 0745 i morse.
Problemet är bara det att jag innerst inne inte vill sluta spela. Jag vill bara begränsa mitt spelande, avskärma mig från tiltande. Att sluta spela online lär jag inte ha svårt med, sedan jag upptäckte livespelande så har online mer och mer blivit ett blekt pokersubstitut. Att jag skulle spela online för att tjäna pengar kommer inte heller på fråga. Som jag skrev ovan så tror jag inte att någon med beroendeproblem i längden kan hålla tillräckligt med disciplin för att behålla sin bankroll utan att gula.
Egentligen borde jag som sagt sluta spela poker helt och hållet, men det vill jag inte heller. Poker är bara för roligt för att jag ska klara av att lägga ner det helt och hållet. Detta är väl den enda rationaliseringen, den enda illusionen, som jag fortfarande klamrar mig fast vid. Jag spelar för att det är kul (underförstått: Jag spelar inte för att jag är beroende, jag spelar inte för att vinna pengar). Detta är naturligtvis inte en lögn, jag TYCKER att det är kul, men det är samtidigt paradoxalt nog enbart ännu en missbrukares rationalisering.
Att försöka sluta
Hur ska jag göra då? För det första blir det total pokerpaus till nästa lön. Sedan då? Ska jag verkligen utsätta mig själv för riskerna som är förenade med poker? Eftersom att sluta spela online inte kommer vara ett problem (tror jag i alla fall) så har vi bara livespelandet kvar. Ska försöka se till att få spelförbud när jag är berusad (om det inte är ett homegame, då är ju fyllan halva grejen). Sedan ska jag säga till alla jag spelar med att under inga omständigheter låna ut några som helst pengar till spelande till mig. Det trejde blir väl att enbart ha med sig en summa man har råd att torska, samt lämna bankomatkortet hemma.
Nästa månad får vi se om ovanstående fungerar. Om det inte gör det så blir jag riktigt rädd, för då kommer jag inte veta vad jag ska ta mig till. Jag har trots allt alldeles för många positiva kvaliteter för att sluta som en desperat speltorsk som finansierar sitt missbruk genom att rycka väskor från tanter.
Av: Parre
Hjälp finns
I vårt självtest kan du svara på några enkla spelrelaterade frågor och se om du har sunda spelvanor. Har du ett spelproblem kan du få hjälp hos stödlinjen.se eller Spelberoendes Riksförbund.